Dagar, veckor och månader.

söndag
19
Feb 2012

Jag brukar sällan räkna vare sig dagar, veckor eller månader. Men just nu gör jag det. Min make är nu på ett längre utlandsuppdrag. Och jag  räknar  dag för dag tills han kommer hem på  ledighet. Jag är glad när jag får lägga ytterligare en vecka till kalendern och det är bara x- veckor kvar tills han kommer hem.

Det är en annorlunda upplevelse på många olika sätt att den jag delat livet med, vardagen, är så långt borta ifrån vårt fysiska gemensamma liv. De första veckorna han var borta blev jag varse om hur viktigt det där meningslösa småpratet är. Ni vet; vad ska vi äta till middag? ska vi ta en promenad? Tvättar du? Allt det där man  bara säger till varandra i förbifarten. När man delar  vardag tillsammans.

Vi har alltid har pratat mycket med varandra. Orden mellan oss har sällan sinat utan vi har pratat; jämt. Om allt som finns i hjärtat och i ens vardag. Nu när han är där på andra sidan jorden är det frustrerande att inte ens kunna prata med varandra som vi är vana att göra.

Jag kan aldrig ringa honom eller nå honom när jag vill/ behöver/önskar. Ibland kan det gå flera dagar utan att vi kunnat höras. Utan det är helt efter vilka möjligheter han har, efter var han är och gör, som styr.  Och när vi väl ringer kan vi bara prata med varandra under kortare stunder. Men på en minut kan vi säga mycket.

Från början var detta så frustrerande. Att bara vänta på att bli uppringd och aldrig själv kunna ta telefonen eller skypa. Men även detta blir en vana och något som man tycker är helt ok. Men ett är säkert, när jag ser dolt nummer på displayen då tar jag telefonen och säger till ordföranden på sammanträdet; min make ringer från xxx-land, jag måste ta det.

Tar jag inte det samtalet kan det vara flera dagar tills vi hörs nästa gång. Och en minuts samtal dövar en del av den stora längtan som kan förlama mig.

Allt gott

Maria