Att publiksiffran inte blev minst den dubbla kan tillskrivas såväl Sveriges VM-semifinal i ishockey-VM (3-0 mot Finland, gubevars!) som den stora festen med temat ”Wild Wild West” som arrangerades på orten med officiell start strax efter fotbollens slutsignal. Sedan ingår ju förfest och sån’t där också, men det är jag inte rätt person att föreläsa om. Hur som helst; redan när Ante Bergström började efterlysa cowboyhattar på facebook på morgonen insåg man att matchen skulle tappa lite publik. Lite taskig timing, alltså.

En annan fråga var vilket av lagen som skulle tackla värmen bäst. På tal om tacklingar; tränarna trodde på en mer fysisk match än mot de andra Sundsvallslagen (japp, tre hemmamatcher – tre Sundsvallslag!) och det skulle de sannerligen få. Det skulle sluta lyckligt för Burträsk, men sel-ångesten skulle hålla i sig långt in i matchen.

Ytterligare några kommentarer innan vi knallar in i matchen: Det ska betonas att detta var den första ”riktiga” hemmamatchen på Burträsk IP, som med stormsteg har gått från klarhet till grönhet under den senaste veckan. Premiär var det också för den nya resultattavlan och speakeranläggningen. Jag valde att sitta i tornet på mittplan, 100 meter från anläggningen, vilket gjorde att alla ord kom med en halvsekunds fördröjning. Publiken fick därmed uppleva en speaker med ganska grov ”taldyslexi” denna afton.

Matchen dömdes av ett förnämligt domarteam med Ulf Hamrén i spetsen. Hamrén blev ju en personlig favorit efter en superstabil insats i matchen Hås-Burträsk IK (minns dock inte om det var 2007 eller 2008) och jag var heller aldrig orolig i denna match. Kommunikationen mellan domarna var perfekt.

Efter 2000 välspenderade tecken knallar vi nu in i matchen. Selånger hade lämnat sina Barcelona-inspirerade matchställ hemma och ställde upp i ett bländvitt ställ i tysk stil. Kanske var det signifikativt, för det här skulle inte bli någon särskilt charmig match. Den första halvtimmen stryker vi mer eller mindre ett streck över. Båda lagen såg ut att desperat vilja undvika misstag, så ofta blev det en lång tjong upp till motståndarlagets backlinje, för att sedan försöka grisa fram något därifrån.

För att hämta terminologi från Angry Video Game Nerd och ett fightingspel à la StreetFighter2; det var mycket ”mashing buttons” i början. Men skulle något av lagen plötsligt lyckas med en Hadoken eller en Shoryuken?

I målchanskolumnen var det inte många anteckningar. Den första kom i den 25:e minuten, då Paulina Larsson fick ett bra skottläge just utanför straffområdet. Skottet blev dock dåligt och tultade långsamt just utanför.

Elin Wikström hade en tuff afton med några oturliga studsar och benskyddsträffar och inte blev det bättre av att Selångers överlägset bästa spelare, Angelica Forssell, hela tiden låg som ett rivjärn och snappade upp alla misstag.

I 31:a minuten krockade Elin och Vendela i en nickduell och bollen trillade ned på straffområdeslinjen. Snabbt var Angelica Forssell där och vräkte in 0-1. Underläge efter en tredjedel av matchen och läget var lite oroande. Matchen kändes som hemmamatchen mot Själevad i fjol; bortalaget kändes stabilt och det skulle bli svårt för BFF att komma till.

Därför var det extra skönt när Paulina Larsson plötsligt fick bollen centralt mitt på offensiv planhalva, kunde avancera mot straffområdet och placera in ett bestämt skott till höger om målvakten.

Paulina fixar ettan.

Halvtidsstatistik: Mål 1-1, Avslut/På mål 12/3-3/2, Frisparkar 3-5, Hörnor 1-2, Offsider 3-0.

I andra halvlek var det inget snack om att BFF var hetast i värmen. Den tredje fjärdedelen av matchen var också den period när det presterades ett hyfsat spel. BFF fick i gång ett bra flow på mittfältet, kunde hitta Paulina som target player, som sedan kunde fördela ut på kanterna. BFF skapade en handfull chanser och det kändes som att det var viktigt att snart få in en av dessa i mål.

I den 51:a minuten kom Ida Gustafsson i en fin löpning till vänster i straffområdet. Målvakten gjorde en grandios handparad och sedan hann BFF med ett par avslutsförsök till, innan spelet blåstes av för att målvakten var satt ur spel. Jag har alltid undrat vad domslutet blir om ett lag gör mål i öppen bur medan målvakten ligger skadad. En annan sak som jag (och säkert många andra) fick uppleva för första gången var att en Selångerspelare blev varnad för att hon la en frispark innan hon fick signal. Domslutet var helt korrekt, men det är som sagt sällsynt att se det tillämpas. Jag tror att regeln finns för att en frisparksläggare inte ska kunna manipulera en frisparkssituation utan att det får konsekvenser.

I den 53:e minuten nickade en BFF:are på en hörna mot målvaktens högra kryss. Målvakten flaxade bort bollen, så att den studsade uppe på ribban och sedan kunde plockas ned av henne själv. BFF skapade några skottlägen till, och för Selångers del var Angelica Forssell ständigt beredd med markanta tempoväxlingar så fort bollen kom inom fem meters radie. BFF bjöd på några defensiva missförstånd, men blev inte straffade för dem.

Med elva minuter kvar av ordinarie tid kom avgörandet. Olivia Holm, som gör en mycket stark andra halvlek, fick bollen på offensiv planhalva och började vandra ut mot höger. Ingen back lyckades riktigt utmana, och till slut var det skottläge. Olivia avfyrande ett strålande skott i bortre hörnet, ”Ida-klass”, och målvakten kunde naturligtvis inte avstyra.

Olivias mästerverk betyder 2-1 och seger.

De sista tio minuterna blev inte särskilt vackra. Det såg ut ungefär som när Burträsk IK hade 3-1-ledning mot Bureå 2 i division 5-premiären och sedan bara slog ifrån sig. Skillnaden var väl att Selånger inte skrek ”Fotbollsmördare!” lika mycket som Bureå 2.

Selånger lyckades inte skapa några större farligheter, förutom i 84:e minuten, då de etablerade i straffområdet i två omgångar. Efter ett antal farliga avslutningslägen slutade det med att bollen studsade fram till mål-Ida utan minsta touch.

Utan något större hjärtsnörp var matchen slut och BFF hade bärgat tre sköna poäng. Om BFF ska klara top6 i den här serien är det nog sådana här matcher som måste vinnas. BFF har hittills full pott på hemmaplan mot Sundsvallslagen och mycket talar för att det fortsätter så även efter Biks besök (med samma inställning). I höst blir det däremot en orgie i bortamatcher i Sundsvall och då får vi nog förbereda oss på att det blir en tuff kamp för att bärga uddamålssegrar (minns Infjärden och Luleå förra hösten).

Matchstatistik: Mål 3-1, Avslut/På mål 22/9-12/4, Frisparkar 10-10, Hörnor 2-2, Offsides: 5-2, Gula kort 0-2, Effektivitet 9%-8%

BFF har så här långt gjort allt man kan kräva och klättrar upp på en tredjeplats i tabellen. Härnäst väntar en ytterst svårtippad bortamatch mot Piteå Södra och därefter en hemmamatch som definitivt kommer att sätta sin prägel på denna säsong: Spöland Vännäs. Nu måste BFF visa att laget övervunnit Spöland-spöket och helst vinna. Om BFF ska klara top6 är Spöland Vännäs ett lag som man måste ha bakom sig.

Poängbärgarna Holm och Larsson.

MB-ligan denna afton:

MB MB MB: Paulina Larsson

Hon är inblandad i allt som händer på offensiv planhalva och hotar Selånger med rappa löpningar matchen igenom. Stark i närkamperna och bra i spelfördelningen. Tronar ny ganska tryggt i toppen av skytteligan med fyra baljor.

MB MB: Mirjam Lindgren

Det är rätt svårt att välja mellan ”Mirre” och Olivia, då båda gör var sin stark halvlek, men trots ett GWG av Olivia väljer jag Mirre, som med en sedvanligt stark arbetsinsats vann mycket boll på mittfältet och ofta var en lilltå före sina motståndare. Precis som mittfältskollegan Lisa Stenlund vågade hon hålla i bollen en sekund extra och hitta en öppnande passning, som gav BFF lite lugn och ro.

MB: Alice Schönfeldt

Det här var en match som passade Alice utmärkt. Hon är som bäst när hon får kliva på och kämpa i segdragna närkamper, som inte sällan slutar med en nedgång i split. Brytningssäker i en höjdbollsrik match, men kunde kanske ha förvaltat sin frisparkslyft lite bättre.

Det är stort med tre nya poäng i division 1, men glöm för Guds skull inte tidernas win-win-situation i morgon: antingen tar Tre Kronor sitt nionde VM-guld i ishockey, eller så tar SCHWEIZ sitt första. Opa!

Over and out!

Svårmod skulle det däremot inte bli det minsta av i säsongens andra hemmamatch. IFK Timrå kom på besök och förväntningarna inför den här matchen vill jag gärna påminna om:

”Årets största seger tror jag kommer redan i andra hemmamatchen, mot IFK Timrå. Där har jag drömt om 7-1, men vi får se… Största förlusten kommer så klart borta mot Assi eller Alvik.”
(från ”Uppsnack: premiären”, den 28 april)

Jag vågade inte riktigt tro på drömmen, utan fegade ur och justerade tipset till 5-2. Gunnar Holm trodde på 3-0 och lagledare-Sune i Timrå tippade 1-3. Vädermässigt inleddes matchen med surmulen kyla som i paus förbyttes till regn, men resultatmässigt skulle det här bli ett paradexempel på hur man metodiskt spelar hem en match utan att behöva vara det minsta orolig.

OK, det ska sägas att Timrå lyckades hålla relativt jämna steg med Burträsk i avslutsstatistiken, men i målprotokollet skulle detta bli ett fyrverkeri med ojämn fördelning.

En annan rätt positiv grej för Timrå var att de lyckades skapa rätt skarpa farligheter varje gång de tog sig in i straffområdet. I första halvlek handlade det, precis som för Alnö i förra hemmamatchen, om inspel långt utifrån, och ständigt från Timrås högerkant. Där gjorde Anna Hammar ett bra jobb, som slog passningar som ofta slutade med att Ida Wikström, en back och en Timråforward hamnade i en grötig situation, och då kan ju som bekant vad som helst hända. Redan efter 45 sekunder blev det livsfarligt i BFF-straffområdet, men en offside räddade den situationen.

Timrå hade även en hög nickskarv i sjunde minuten, som tycktes övveraska Ida i målet. Bollen såg ut att dala in i mål, men i sista sekund fläkte sig Ida bakåt och lyckades skyffla bort bollen från mållinjen.

Framåt hade BFF en fröjdefull pigghet i kantspelet och det skulle resultera i många riktigt granna mål denna dag. Men innan produktionen kom i gång skulle Timrå skapa ännu en situation. En BFF-back, troligtvis Elin Wikström, tog ned bollen med en akrobatisk hög fot i straffområdet, varefter bollen studsade på hennes uppsträckta arm. Märkligt nog kom det inga skrik från Timrå, utan bara ett halvfarligt skott utanför.

Innan matchen spelades Markoolios ”In med bollen i mål”, vilket ironiskt nog var EM-låten för ett av Sveriges målfattigaste slutspel. BFF skulle dock snart hörsamma uppmaningen. I den 17:e minuten fick nämligen Julia Skoglund – osynlig mot Alnö, men matchens förgrundsfigur denna dag – en bra boll att jobba med på högerkanten. Från kortlinjen kom ett perfekt inlägg snett inåt bakåt, som Paulina hur snyggt som helst skarvnickade in vid målvaktens högra stolpe. Ingen målvakt i världen tar ett sådant avslut.

Timrås farliga forward Veronica Söderström fick ett halvt friläge i den 25:e minuten, men sköt tidigt och utanför. I stället var det Julia som återigen slog ett fint inlägg från högerkanten, som Lisa Stenlund – placerad ungefär vid straffpunkten – knackade ned till Paulina som vräkte in 2-0 i samma hörn som ettan. 32 minuter spelade.

Paulina tog kommandot i skytteligan. Foto: BFF

Burträsk fortsatte att smeka ut bollar på Julia (leveranserna var mycket bra, oavsett om de kom från Alice, Sofie eller Olivia), vilket bidrog till många skapade chanser och hörnor, samtidigt som Ida Gustafsson försvann i matchen.

På en mycket grötig hörnsituation i 42:a minuten kom också 3-0. Efter flipper vid bortre stolpen låg bollen plötsligt i mål och eftersom jag dristat mig till att dra fram kameran och ta ett kort hade jag svårt att lokalisera målskytten. Jag tolkade gratulationerna som att Lisa Stenlund tryckte in den, men det visade sig vara Vendela Steinwall.

Dagens minst vackra mål, 3-0, har just tillverkats.

Efter en riktigt fokuserad första halvlek var Gunnars tips i hamn, men inte skulle det väl stanna där? Halvtidsstatistiken stannade i alla fall vid: mål 3-0, avslut 10-7, på mål 5-5, frisparkar 4-5, hörnor 7-1 och offsides 5-2.

Timrå inledde även andra halvlek med en chans i första minuten. Det var ett hemåtspel som rullade under Idas sula och fick publiken att kippa efter andan. Hon höll dock jämna steg med Timrås forward och kunde medelst en slajdning täcka ut avslutet, från dålig vinkel, till en hörna. Ett leende spred sig nog i Roger Nordströms ansikte, var han nu befinner sig.

Burträsk fortsatte med det fina kantspelet i andra halvlek, och nu fick även Ida G vara med och leka. Det var henne som Vendela sökte i 53:e minuten, men en back touchade bollen, som i stället begav sig i djupled. Olivia Holm uppfattade detta bäst och satte fart. Ingen kunde naturligtvis utmana och Olivia var bestämd i avslutningen; ett ”rakt” skott till vänster om målvakten och norra stå behövde aldrig tvivla.

Timrå stack upp här och var med några skott, men de gick utanför eller varvades med stensäkra greppningar av Ida. Idag visade hon verkligen klassen i kassen.

Även utespelar-Ida var så klart sugen på att försäkra sig om att Paulina inte skulle dra ifrån i skytteligan. Därför kom en välkänd avslutning i den 59:e minuten – om än från lite längre avstånd än vanligt. Nu fick hon en boll på vänsterkanten, vände upp, såg att målvakten stod en bit ut – och testade. Bollen gick i den sedvanliga bågen över målvakten och ännu ett vackert mål var ett faktum.

Siffrorna utökades till 6-0 fyra minuter senare, efter ett riktigt drömanfall. Olivia tryckte ut bollen till Ida på kanten; hon tog några steg och spelade in bollen till Paue i straffområdet. Hon knackade omedelbart ned bollen till Lisa, som avfyrade ett skott mot bortre hörnet. Bollen hann påbörja sin bana, men snart avbröts den när den touchade en back. Det hela ville sig inte bättre för Timrå än att bollen studsade in vid den hitre stolpen, medan målvakten var på väg mot den bortre stolpen. Ett mål med ett vackert förarbete, som gärna hade fått avslutas med ett touchlöst BFF-skott.

Vid ställningen 6-0 blev spelet lite mer kontrollerat ett tag. Timrå anföll sporadiskt och BFF kontrade till sig en del hyfsade avslutslägen i straffområdet. Närmast var det när Paulina sköt och målvakten Sara Svensson gjorde en ”Kroatien-räddning”, alltså att hon chanskastade sig åt ett håll och marginellt räddade skottet till hörna med en eftersläpande fot.

Med fem minuter kvar var det nog få som tippade att matchen ännu bar tre mål i sitt sköte. Först var det Timrås duktiga Veronica Söderström som äntligen fick utdelning. Hon fick ett skottläge en meter innanför straffområdeslinjen till höger och hade så pass stor lucka på bortre stolpen att inte ens Ida hann täcka upp.

Sedan dröjde det bara en dryg minut innan inbytta ”Bisse” var på jakt efter en boll som var på väg att studsa in i ett bra läge i straffområdet. Den i den 49:e minuten varnade Malin Persson försökte rensa bort bollen med en glidtackling. Hon misslyckades med detta, och trots att ”Bisse” kändes steget efter, så ”sögs hon in” i tacklingen och straffen var ett faktum. Malin Persson fick sin andra ostskiva och hade spelat klart.

Alice Schönfeldt gjorde inget misstag på straffen och jag kände mig ganska fucking nöjd när ställningen var 7-1 och jag såg ut att gå mot mitt livs andra ”tippa-rätt-resultat-på-nätet-tre-veckor-före-matchen”. Men arbetsnamnet på filmen om mitt liv är ju inte för inte ”Ett mål ifrån” och det skulle naturligtvis bli en strut till. Det var i den 92:a minuten och återigen Veronica Söderström. Nu hade det hänt så pass mycket under fem minuter att jag inte hann anteckna händelseförloppet, men Timrå skapade ett par hörnor i slutet och det var i samband med dessa som utdelningen kom.

Statistik för hela matchen: Mål 7-2, avslut 21-15, på mål 13-12, frisparkar 9-7, hörnor 12-3, offsides 5-3, gula/röda kort 0/0 – 2/1, effektivitet 33 % – 13 % (bra va, Peder?).

Timrå snittar två mål per match så här långt, men också noll poäng. Kanske blir det så att Timrå och Alnö gör upp där i botten av tabellen, som Luleå och Infjärden i fjol. Bottenlagen i fjol hade dock utmärkta målvakter. Timrås målvakt kämpade på bra, men lyckades inte göra några idioträddningar. Lagkapten Isabell Viksell visade klass och Veronica Söderström lär göra merparten av Timrås mål denna säsong.

I BFF är det rätt svårt att plocka ut stjärnorna, eftersom så många var strålande idag. Men en MB-liga ska självklart presteras även idag, så jag får försöka vara hård, men rättvis:

MB MB MB: Julia Skoglund

Anonymiteten mot Alnö kompenserades rejält här, då lagkamraterna ideligen bredde generösa mackor på Julias kant. Hon förvaltade dem på bästa sätt, med bra tempoväxlingar och busiga petningar förbi backar som hade fullt upp. Några strålande inspel senare hade BFF övertaget som Timrå aldrig kunde matcha.

MB MB: Paulina Larsson

Att Paue alltid är het i matcherna är ingen nyhet, men det gäller att hon är het på rätt sätt. Nu har det karakteristiska skriket vid misslyckade aktioner återkommit, men det fick vi inte höra så ofta idag. I stället såg hon till att tysta motståndarna med två mål och högvis med skapade chanser. Utnyttjade skickligt Julias inspel och 1-0 höll ju högsta klass.

MB: Sofie Lindgren

Det var så pass dött lopp mellan mittfältarna att jag väljer att lyfta fram Sofies offensiva ytterbacksspel i första halvlek och de många viktiga stötbrytningarna i andra halvlek. Kul att se.

I en vädermässig skitmatch fick vi se en riktig BFF-uppvisning och det får oss så klart att drömma om gröna gräsmattor och stora segrar. Men nu ska vi inte sväva iväg, för nu tror jag att BFF har mött ”årets Mariehem” och bjudit oss på sitt största målkalas. Nu väntar betydligt tuffare uppgifter; här närmast det tredje raka Sundsvallslaget på hemmaplan – Selånger den 18 maj. Vad ska vi tippa där då? 2-3? 3-3? 3-4?

Bäst att inte säga något definitivt resultat. Då blir det för lätt för er att bara dra ifrån eller lägga till ett mål i er egen tippning…

Over and out!

Konkurrenterna om segern i interna skytteligan - just nu lika på ett!

Det var äntligen dags för premiär i damernas division 1 och BFF tog emot Alnö IF på Sörvalla, ett lag som i likhet med Umedalen hade tagit sig in i serien från fjolårets division 3. Och de kom definitivt för att bevisa att min tippning av dem som näst sist i årets serie ska kunna göras till åtlöje i oktober.

Vi börjar dock som alltid med vädret. Under förmiddagen hade vädergudarna briljerat med äkta aprilväder, ”solblandat hagel”, men när det var dags för match skulle förutsättningarna bli riktigt skapliga. Det blåste förvisso lite grann, men absolut inte i samma läktarvältande omfattning som mot Luleå DFC i fjol. Det fanns med andra ord inte så mycket att skylla på när det gällde de yttre förutsättningarna.

Matchen drog i gång och de första minuterna pumpade BFF på utan att Alnö kom över mittplan. I femte minuten kom dock en give-away i försvaret av BFF och Alnö stormade fram mot ett friläge. Dock blev touchen för lång och Ida Wikström kunde avstyra med en bra utrusning.

Spelet jämnade ut sig efter detta och Alnö visade sig vara ett skickligt bolltrillarlag. Ofta kortpassningsspelade de sig fram till strax över mittlinjen, men därefter blev de ofta lite väl sugna på att slå en avgörande djupledsboll och backlinjen kunde plocka åt sig bollarna.

BFF hade lite svårt att dyrka upp Alnö-försvaret och fastnade rätt ofta utanför straffområdet, där de fick försöka trassla sig ur trånga situationer. I 22:a minuten kom första riktiga genombrottet, då Paulina slog en skön crossboll som Julia Skoglund tog med sig till ett friläge till vänster i straffområdet. Målvakten var bra ute och kunde avstyra med en handparad.

I stället var det Alnö som tog ledningen efter sin enda egentliga chans i första halvlek (det tidiga friläget slarvades ju bort). Det var Emelie Lindblad som kom loss på högerkanten och slog ett tidigt markinlägg, som efter en evighet nådde fram till Paulina Byström. Hon avslutade mot bortre stolpen och Ida ”gjorde en Meola” (myntat efter Brasiliens 1-0-mål mot USA i VM’94, vilket innebär att målvakten abrupt måste slänga sig tillbaka i den riktning hen kom ifrån). Att få fingerspetsarna på bollen räckte inte den här gången, utan bollen rullade sakta i mål.

Publiken började gny om orättvisa och det var väl ganska logiskt, då BFF hade ett markant övertag i antal avslutningar. Många av dem var förvisso ganska ofarliga skott utanför, men ändå. BFF kommer att få många ologiska underlägen emot sig under säsongen och det handlar som alltid om att ta det på rätt sätt och jobba vidare. Någon kvittering blev det dock inte i första halvlek. Närmast var väl Paulina med en ganska svår nick på mål (svårare att få den på mål än vad räddningen var svår för målvakten) efter att omåttligt företagsamma Vendela Steinwall haft en show på vänsterkanten.

12-4 och 7-3 i avslut / avslut på mål var tydliga siffror och publiken visste inte riktigt om de skulle misströsta eller känna hopp inför andra halvlek. BFF hade i alla fall förbrukat sin halvlek med medvind. Bu eller bä?

Bä, skulle jag vilja påstå. Andra halvleken dominerades till stora delar av det lila maskineriet, som gärna ville mala fram ett par mål. Det höll dock på att sluta i förskräckelse efter tre minuter, då Elin Wikström tappade boll som sista tjej och Alnö högg direkt. Backlinjen hann dock stressa fram ett tidigt avslut, så det friläget slutade med att Ida Wikström på ett respektingivande sätt steg till väders och plockade ned bollen.

Redan minuten senare kom BFF i ett anfall där Lisa Stenlund vände bort en back till vänster i straffområdet. Ett skott avfyrades, målvakten tappade bollen, som spelades bakåt till Vendela. Vendelas skott räddades heroiskt av målvakten och nu började publiken gnaga på täckbyxorna. Peders farhågor om att det skulle krävas tio jättechanser för varje mål höll på besannas.

Men ibland får rättvisan segra även i idrottens värld och BFF skulle till slut få utdelning. Efter en hörna rensades bollen ut till Paulina Larsson, som gav sig den på att hennes namne i Alnö inte skulle bli matchens enda målskytt. Med ett distinkt skott i närmsta hörnet (OK, man kan säga att det var i krysset om man utgår ifrån Staffan Linderborgs breda definition) hängdes kvitteringen in. Motvinden hjälpte nog till precis lagom mycket för att justera höjden på skottet.

Av bara farten kom även lednings- och vinstmålet bara två minuter senare. Det slogs ett inlägg från högerkanten och Ida Gustafsson provade med en nick som förpassade bollen rakt upp i luften. När den väl damp ned kollrade målvakten bort sig själv och lyckades inte lägga vantarna på bollen. Ida såg chansen och tåade bollen mot mål. Den här gången blev det Alnö som förgäves fick försöka hinna i fatt en rultande och tultande boll före mållinjen.

Kroppsmimiken sa det mesta om hur skönt Ida och Paue tyckte det var med utdelning i den här matchen. Det kunde även blivit 3-1 i den 65:e minuten, då Lisa Stenlund avlossade ett tungt skott som målvakten fick stora problem med. Ida kom springande från långt avstånd på returen, men var ändå på vippen att lyckas grisa in bollen nära stolpen. Målvakten offrade sig dock heroiskt och kunde täcka ut avslutet till hörna.

BFF fortsatte att ha bra kontroll resten av halvleken. Man får dock säga att Alnö var rätt effektiva när de väl fick tag i bollen. Med några snabba kombinationer var de plötsligt uppe på offensiv planhalva, där BFF:s backlinje inte alltid var helt samlad. Ofta var det Alice Schönfeldt som klev upp med en avgörande brytning och stannade upp en potentiell AIF-attack.

Det skulle inte bli några fler hjärtsnörpande Alnö-chanser. Precis som mot Luleå i fjol bjöd BFF-försvaret på några lägen i matchen, men då Alnö inte hade någon Monday Mercy Ogbonna som tog till vara på dessa blev det inte heller några poäng. Enda gången publiken drog efter andan sista kvarten var när Alnö fick iväg ett riktigt skapligt skott efter hörnplotter, men så lätt lurar man inte Ida Wikström.

För att vara på den säkra sidan hade det varit skönt om Ida G hade satt sitt friläge i den 87:e minuten, men skottet gick rakt på en utrusande målvakt. Nu gjorde det inte så mycket, för BFF:s premiär slutade ändå i dur. En tålmodigt malande laginsats gav till slut utdelning. Dock höjde Alnö ett varnande finger och påminner BFF om att det blir en tuff resa i division 1.

Men en trepoängare i en premiär är alltid viktigt. Precis som i fjol blev det 2-1-seger – denna gång på hemmaplan.

MB-ligan:

MB MB MB: Vendela Steinwall

Bästa BFF:are med hästlängder idag. Spelade hon verkligen ytterback? Företagsam i första halvlek och helt överlägsen i andra halvlek, där hon större delen av tiden hade trolleriuppvisning fem meter från Alnös kortlinje! Vilken säsong hon går mot!

MB MB: Lisa Stenlund

Var på ett välbalanserat och målinriktat tankerhumör idag och vaskade periodvis fram mycket chanser med sina initiativ. Dessutom skottvillig även om siktet inte nådde ända fram idag.

MB: Mirjam Lindgren

Gjorde en betydligt ettrigare insats än mot Bureå. Hon är nog de stora matchernas kvinna. Jag börjar förstå Palles smeknamn ”Lill-Bitch’N” allt mer. Omedelbart när motståndarna slår en passning en decimeter fel eller missar en mottagning är ”Mirre” där och tar bollen. Dock mer framträdande i första halvlek.

Burträsk FF – Alnö IF 2-1 (0-1)

0-1 (’24) Paulina Byström (Emelie Lindblad)

1-1 (’61) Paulina Larsson

2-1 (’63) Ida Gustafsson

Avslut: 25-7, På mål: 16-6, Frisparkar 6-4, Hörnor 8-3, Offside 5-4, Kort: inga, Eff% 8 % – 14%

Publik: 111   Domare: Elin Lundgren

I nästa match möter BFF Alvik på bortaplan, där jag ju har tippat säsongens största nederlag. Nu ska BFF visa att man har närmat sig Alvik, så det får inte bli 0-6 den här gången. 1-4 får bli mitt modesta tips.

Premiären avklarad! Personligen upplevde jag att det var svårt att räkna avslut, skriva ned viktiga matchhändelser, referera byten och knappa in mål på resultattavlan – samtidigt – men övning ger nog färdighet.

Over and out!

Överstepräst Schönfeldt välsignar sin trupp. Segerrecept i premiären?

Helt plötsligt är det kvällen den 27 april och det är snubblande nära premiärdagen för laget som bär Burträsks kanske sista idrottsliga storhetstid på sina axlar. Det är examensdags för BFF:s gyllene generation och det känns stort att ännu en gång kunna klamra sig fast vid tåget som ska störta ned i havet, ramma en bergvägg – eller kanske rent av nå ända fram till sin slutstation.

Fem månaders träning fem dagar i veckan har alltså lett fram till detta; en hemmapremiär mot Alnö IF. Lilla Burträsk ska återigen ta upp kampen med Luleå, Piteå, Umeå, Örnsköldsvik, Sundsvall och Härnösand.

Jag ska väl inleda med en tippning av tabellen. I år tänkte jag vara systematisk och se till att maila alla tränare för att kartlägga någon sorts självbild, men tiden räckte naturligtvis inte till, och därför får det bli en helt random tippning. Ska försöka lyckas bättre än vad Norran gjorde med tippningen av damtvåan i fjol, men risken är stor att jag drattar dit än värre.

Assi
Alvik
Selånger
Själevad
Piteå Södra
Burträsk
Notviken
Umedalen
Spöland Vännäs
Bik
Timrå
Alnö

Yep, jag tippar BFF på övre halvan och hålla-sig-kvar-plats och det är ganska magstarkt för att vara mig. Det dröjde fram till sista träningsdagen i Turkiet innan jag faktiskt insåg vilket jäkla bra lag BFF verkligen är: det går snabbt, det är distinkt och det är fasen inte många bollar som slås bort i blindo.

Den fysiska statusen och kunnandet är ingenting jag tvivlar på, utan den stora grejen är det mentala. Att kunna gå från ”Jaha, nu ska vi bli fyra i damtrean igen” till att gå in och jävlart ÄGA division 1 – det är ett ganska stort steg. BFF har ett antal spelare som redan har prisskåpen fulla, men nu gäller det att tokprestera som lag – 22 gånger. Sex lag bakom sig för att hänga kvar i serien, redan där har vi VG-gränsen för BFF. Kan laget dessutom i en utopisk värld vara med och nosa på medaljerna är det storslaget.

BFF:s signum kan förhoppningsvis även denna säsong vara ett svinjobbigt mittfält och ett anfallsspel som kommer att pendla mellan ”bra” och ”blixtrande” beroende på motståndets skicklighet.

Skytteligan kommer att bli stenhård mellan Ida Gustafsson och Paulina Larsson. En bit bakom kommer Julia Skoglund, Alice Schönfeldt, Lisa Stenlund och kanske Olivia Holm om hon har ställt in siktet. Ida är ju som bekant ”snabb och jävlig”, men jävligheten har tonats ned år för år, för att i stället ersättas av en värdefull kyla i avsluten. BFF möter några nya lag i år och mot dem kommer hon att snappa upp någon dålig bakåtpassning och göra några gratismål innan motståndarna fattat vad som hänt. Paulina är ju mer av en humörspelare och beroende av att komma in i matcherna och få lite medgång i spelet, men då det går som bäst skyfflar hon ju gärna in 3-4 mål per match.

På målvaktssidan har två stabila burväktare lagt handskarna på hyllan, men ersättarna är exceptionellt bra: Ida Wikström och Agnes Lundmark. Det ska bli extra kul att se Ida få en välförtjänt chans i en högre serie. Hon har varit en av Skellefteås bästa dammålvakter de senaste åren, men har, något motsägelsefullt, också spelat i ett av de sämsta lagen. Nu ska det bli intressant att få se vad hon verkligen kan.

Lagen vet jag inte så himla mycket om, förutom fjolårets placeringar och vilka spelare som dominerade i de lag som återfinns i serien även i år. Årets största seger tror jag kommer redan i andra hemmamatchen, mot IFK Timrå. Där har jag drömt om 7-1, men vi får se… Största förlusten kommer så klart borta mot Assi eller Alvik. Var årets bragd kommer är svårt att säga, men kunde BFF hemmaskrälla mot Assi på 90-talet, så kan man säkert det år 2013 också…

Alnö borta är den enda matchen som jag vet säkert att jag ska åka med och filma. I bästa fall är det just i den matchen som BFF säkrar kontraktet med en skön och hjärtsnörpande uddamålsvinst i Sundsvall.

Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att bidra till att division 1-upplevelsen blir så fulländad som möjligt. Och så tycker jag som vanligt att BFF redan nu ska försöka lansera någon kampanj för att försöka sätta ett präktigt publikrekord, typ 400 pers, på någon av de somriga hemmamatcherna. Läste under ett av mina tidningsarkivspass om ett inlandslag som hade haft gratis inträde och i stället sålt korv i sinne och gjort sig en rejäl hacka. Det kanske är andra tider nu, men ändå…

Det är ändå värt att betona: jag såg inte en match när Burträsks herrar dominerade i division 3 på 90-talet, men BFF i ettan tänker jag inte missa. Och budskapet till Burträskarna måste vara detsamma: ”kåm du int å sii matchern i år, då lönsch he int du kåm sen hällär”. Det är nu BFF ska ta examen, och det är då publiken ska stå där med blommor i sitt hår.

Söndag 28/4 klockan 15.00 på Sörvalla blir första tillfället. BFF hemma mot ett troligt bottenlag. Vi får spänningen och premiärglädjen, vi slipper fjolårsblåsten och poängtappet?

See you there!

Ett ungt lag skulle stöttas upp från A-lagshåll av Sofie Lindgren, Mirre Lindgren och Elin Lundström. Den förstnämnda skulle visa sig vara en förnämlig härförare, medan de senare gjorde en fullgod insats utan att lämna några större in- eller avtryck.

Matchens inledande fem minuter bestod av en seg gröt på planens nordöstra sida, som endast en riktig tomte kunde uppskatta. Bägge lagen hade fantastiskt svårt att bredda och öppna upp spelet och det blev en orgie i felpass och inkast var tionde sekund. När Emelie Granberg slarvade ut en passning under sulan och utbrast ”Fa-ans skit!” kändes det som en passande recension.

Spelet blev så småningom lite bättre, men publiken på Norrvallas numera ganska fräscha läktare fick väldigt få anledningar att snegla upp från sina tidningar och mobiltelefoner. Burträsk spelade kontrollerat på egen planhalva, men hade väldigt svårt att dra isär Bureå offensivt.

Jag hade enorma förväntningar på framtidsnamnet Meliha Salgut – trodde att hon ganska enkelt skulle springa in ett hat-trick idag – men hon fick aldrig riktigt den där gyllene bollen och tycktes ha lite för stor respekt för Bureåbackarna. Dock fick hon en solklar målchans när Emelie Granberg trampade in till vänster i straffområdet och slog en fin passning mot bortre stolpen. Meliha var där, men slog knut på sig själv och det hela rann ut i en resultatlös hörna.

Det var också första halvlekens enda målchans, då de övriga avsluten (4-6 till Bureå) var lösa plockpotatisar som studsade tre gånger innan de nådde fram till målvakten eller gick långt utanför. Inte ens om en tornado hade dragit förbi hade det blivit riktigt spännande. Det kändes som matchen var dömd att sluta 0-0. ”Det här är en halvlek som vi inte kommer att minnas om ett år. Ja, frågan är om vi kommer att minnas den i morgon…”

BFF inledde andra halvlek konsekvent. Tyvärr bestod konsekvensen i att de spelade sig upp till mittlinjen och sedan slog bort 75 % av passningarna, så att Bureå kunde kontra. Nu var det dock på ett kontrollerat uppspel som Bureå tog ledningen. Det började med ett inkast som förmedlades upp till mittlinjen, där Moa Pettersson la en bra löpboll till Matilda Tellström, som bröt in mellan backarna och satte 0-1 på ett (tillräckligt) bra skott.

Det här var i den 56:e minuten och plötsligt började saker hända med en väldig fart. Först var det en närkamp där en Bureåspelare agerade ryggsäck på Sofie, så att hon var tvungen att väsa ifrån med ett ”Släpp, då!” Sen dröjde det inte länge innan Sofie smekte ut en pastej på Alice Wink, som rundade backen och från kortlinjen spelade snett inåt bakåt. Bollen ändrade riktning en aning på en Bureåfot och hamnade i en lucka mellan backarna. Där dök Sofie upp och tryckte in 1-1 i 58:e minuten.

Nu höjdes intensiteten i matchen och nästa närkamp visade att allt plötsligt kunde hända. Det var nämligen Julia Berglund – ni vet, hon med den sorglöst studsande löpstilen – som helt okarakteristiskt körde över Bureåstjärnan Elise Paavola med en rejäl knuff i ryggen.

På den efterföljande frisparken ville inte backbjässen Ida Wallström i Bureå vara sämre. Frisparken lyftes in och studsade framför Maria, som lite väl billigt tappade bollen. Ida W klev in och flyttade undan Maria och förpassade bollen i mål. Målet underkändes och Maria fick frispark. Först var jag tveksam, men efter att ha sett reprisen är det ganska solklart att det i det närmaste är en hockeytackling som får Maria att flyga som en vante. Korrekt bedömning av Västerbottens längsta domarben.

Matchen gick sedan sin gilla gång och det återkommande temat blev nu att BFF började få lite styrsel på sitt djupledsspel. Problemet var nu att BFF-forwardarna, trots att man ibland hade flera meter i försprång, gång på gång förlorade löpduellerna mot Ida Wallström. Ida föreföll inte vara någon Usain Bolt, men nog fick man ändå det intrycket när hon avvärjde 4-5 frilägen utan att förta sig nämnvärt. Jag hade betydligt högre förväntningar på BFF:s djupledsspel idag, men det skulle ändå bli avgörande.

Det var i 73:e minuten som Sofie Lindgren sög åt sig en boll fem meter in på egen planhalva, slog en trång passning mellan två Bureåspelare, vilket gav Elin Skoglund en hel värld för sig själv, fem meter in på offensiv planhalva. Hon tittade upp, slog en strålande boll över backlinjen och Emelie Granberg kunde efter viss administration halvlobba bollen i mål. Nu ska det sägas att Bureåmålvakten tvekade mer än lovligt – mot en mer aggressiv målvakt hade chansen snabbt blivit uppäten – men ändå rättvist för BFF att få utdelning EN gång på djupledsspelet.

De två målskotten var BFF:s enda avslut i halvleken, plus ett mellanting mellan skott och inlägg som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Enda trösten är att målvakten var av samma uppfattning. Jag skrev upp det som ett avslut i alla fall.

Resten av matchen jagade Bureå kvittering och vaskade fram tre chanser. Först i den 76:e minuten, då ett inspel från vänster i straffområdet styrdes i flykten och drattade i stolpen för att sedan tas undan till hörna. I andravågen på hörnan slogs ett inlägg från höger, som touchade framför mål och gick utanför Marias vänstra stolpe. Det fanns inte en millimeter luft mellan stolpe och boll i det läget.

Sista chansen kom i 88:e minuten då försvaret gjorde sin enda miss i matchen. En Bureåforward stal bollen och kom i ett friläge till höger i straffområdet. Maria styrde ut forwarden så pass mycket att hon inte kunde vinkla in bollen i mål.

Sedan var matchen vunnen och Burträsk kunde pusta ut efter att inte ha varit särskilt nära sin topp-potential rent spelmässigt. Backlinjen var klockren hela matchen och spelet på egen planhalva var stabilt. Offensivt kan man begära så otroligt mycket mer. Passningsprocenten måste höjas och planens bredd måste utnyttjas betydligt bättre. Kul ändå att det bjöds på lite underhållning till slut. Med lite flyt filmar jag båda matcherna lagen emellan i division 3 i sommar och då lär det komma en kvalitetshöjning.

Betygen i MB-ligan är lätta att dela ut idag.

Bureå:

MB MB MB: Ida Wallström

Stabil back som fysiskt påminner väldigt mycket om Maja Wikström i BODÅ. Förhindrar med resolut spel och oväntad snabbhet minst en handfull frilägen och ser till att BFF-anfallet ”ser ut som de är” denna dag, nämligen rätt unga och lättviktiga.

MB MB: Elise Paavola

Kvalitetsspelare och motor på mittfältet. Man ser fort att det här är en av de spelare som kan skapa något i Bureå. Var spontant Bureås stora stjärna, men efter att ha sett matchen igen går Ida W om i rankingen.

MB: Matilda Tellström

Välkänt namn som varit med relativt länge och som kan skapa visst bett framåt. Oroade några gånger med viss rivighet och gjorde också ett mål.

Burträsk:

MB MB MB: Sofie Lindgren

Övertygande som befälhavare matchen igenom och stod i en särklass. Bra passningsspelare med lugn och tålamod. Lite överraskande målskytt också.

MB MB: Moa Forssell

Jag trodde att BFF-försvaret skulle vara lite darrigt, men framför allt högersidan dominerade med iskallt spel. Bäst var Moa Forssell med total kontroll och snabbt fördelande av passningar.

MB: Julia Holmgren

Julia Holmgren spelade följsamt och koncentrerat och var inte rädd att bli lite robust när så krävdes. En klassinsats.

Jag kommer att få en viss förståelse för människor som stiger upp klockan 07, gör frukost åt sina barn, skjutsar dem till ditten och datten, jobbar i nio timmar, hämtar sina barn, lagar mat, hjälper sina barn med läxorna, skjutsar sina barn till ditten och datten, hämtar dem och stuper i säng som en klubbad säl.

Mitt liv handlar just nu om att planera dagarna så noggrant att de innehåller så lite dödtid som möjligt. Ingen timme får gå till spillo. Det minst effektiva jag kan tillåta är att köra bilen från punkt A till punkt B, men ibland överväger jag att trycka en åksjuketablett och åka buss i stället, bara för att jag kan jobba lite grann på bussen.

Jag börjar känna mig lite trött nu, så när maj börjar ska jag planera in en sovmorgon i veckan. Då jag ska tillåta mig att sova till 10 och försöka hämta lite kraft.

Här kommer planeringen för den närmaste veckan. Lägg märke till de smidiga övergångarna och avsaknaden av dödtid.

Torsdag:

07:00 Uppstigning

08:00-11:00 Fiske i Bodbysund. Någonstans under fisketuren ska jag klämma in en beställning av en pokal till Örnvingens klubbmästerskap i pingis.

11:00-19:00 Avfärd till Skellefteå och nördande i mikrofilmsrummet på Stadsbiblioteket i den omfattning som tillåts

20:30-21:30 Domarlöptest i Kombihallen, därefter hemfärd till Burträsk

22:15-23:00 Hoppas att både Burträsks och Alnös tränare har mailat helgens laguppställningar till mig, så jag kan sätta ihop ett programblad som någon annan får skriva ut under fredagen.

23:00-0:00 Skriva ett fotbollsreportage eller sömn, beroende på kvällsformen

Fredag:

07:05-0:00 Avfärd till Kalvträsk, där mamma har erbjudit sig att hjälpa till med en totalgenomgång inför lägenhetsbytet och uppstarten av TV-spelsmuseet. Med lite flyt hinner jag putsa och måla de hyllor som sedermera ska monteras upp, och med en enorm självdisciplin kanske jag även hinner registrera företaget. Men troligtvis är det att hoppas på för mycket. På kvällen går jag antagligen på matafton, medan mamma åker på bingo i Bastuträsk och därefter blir det en sen hemfärd.

Lördag:

07:00 Uppstigning (ska alltid tas med en nypa salt, eftersom jag troligtvis måste snooza en halvtimma extra)

07:45-10:45 Fiske i Bodbysund, därefter avfärd till Skellefteå

11:30-12:00 Göra fotbollsreportage om och ta lagbild på Hjoggböle IF (den här resan får jag reseersättning för, jay!)

12:00-14:00 Om andan faller på erbjuder jag mig att vara oavlönad assisterande domare i matchen Lövånger-Hjoggböle, bara för att jag inte fått någon träningsmatch under våren och sannerligen behöver känna på matchsituationer. Det bästa som kan hända är att jag blir den förste som anmält sig att döma frivilligt och oavlönat och därmed skriver in mig i historieböckerna. Och det är ju, som ni vet, allt som betyder något för mig. (Att vädret ser ut att bli snöblandat regn kan påverka viljan en aning)

14:00-15:30 Hemfärd och ringa ihop ett fotbollsreportage om Renbergsvattnets IF

16:00-17:00 Öva inför morgondagens spelning

17:00-23:00 Risk för dödtid framför facebook, men motivationen att skriva det sista fotbollsreportaget för Mellanbygden (Mjövallen dam) och kunna lägga det bakom sig bör finnas. Kan kompletteras med pulande med SKÖ-statistik

Söndag:

08:00 Uppstigning

09:00-13:00 Fiske i Bodbysund

14:00-17:00 Speaker i Burträsk FF:s hemmapremiär mot Alnö på Sörvalla i Skellefteå

17:00-18:00 Ta en lagbild på Renbergsvattnets IF och åka hem till Burträsk

18:30-19:30 Dra tre låtar på en insamlingsgala på Burträskarnas Hus. Gaget var en burk läsk om jag minns rätt

20:00-23:00 Efterarbete kring dagens match; alltså ett referat till Mellanbygden och ett blogginläggsreferat på traditionella 12.000 tecken. Det brukar vara klart på tre timmar.

Måndag:

08:00 Uppstigning

09:00-12:00 Tror jag snor åt mig 3 timmars fiske i Bodbysund även denna dag.

12:00-22:00 Hemfärd till Kalvträsk där TV-spelsmuseet nu ska färdigställas. Förhoppningsvis får jag hjälp av Owe, a.k.a. ”Wärkarn”, med att montera hyllorna och därefter är det ”bara” att börja strukturera. Troligtvis tar det hela dagen.

Tisdag:

För första gången under mitt vuxna liv fördriver jag Valborgs i Kalvträsk. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Kan bli trevligt, men troligtvis blir någon full och oregerlig och så är den dagen förstörd. Denna dag saknar hålltider. TV-spelsmuseet ska helt enkelt bara färdigställas.

Onsdag:

11:00-14:00 Det är 1 maj och SK Örnvingen inbjuder för andra året i rad till klubbmästerskap i bordtennis i Kalvträsk. Det ska bli kul att röra på fläsket igen och förhoppningsvis blir vi åtminstone 8 stycken liksom förra året.

14:00-22:00 Efter turneringen är det invigning av TV-spelsmuseet Värld 8 för dem som vill. Om jag är på mitt bästa humör lagar jag till gäddbiffar och hoppas att folk håller masken. Förhoppningsvis blir det en afton där man får slappna av och vara sig själv för en stund – alltså känslan som jag genomgående eftersträvar i TV-spelsmuseet.

Torsdag:

10:00-13:00 Näst sista matlagningskurstillfället i Kalvträsk, med kåldolmar och köttbullar på menyn.

13:00-23:00 Om jag gör ett ryck under torsdagen och fredagen kan jag kanske färdigställa BHC-DVD:n 2008/09 och få den ur världen en gång för alla.

På fredagen ska jag i alla fall ta maj månads första sovmorgon.

Det var en veckas schema och jag önskar jag kunde säga att det lugnar ned sig efter detta, men jag kan inte lura mig själv längre. Det finns inte längre någon tid att vila. Det blir efter Örnvingenjubileet i slutet av juli i så fall. (Fisket ser jag dock som viss rekreation).

Jag får avsluta med två klargöranden:

1. Dagens ungdomar jobbar inte mindre än för 40 år sedan. Vi får bara mindre lön och mindre trygghet. Men ibland får vi reseersättning i alla fall.

2. Om jag under de närmaste två månaderna ber någon om att maila in en blankett eller något annat som har med Örnvingenboken att göra, så är det alltså ingen from förhoppning med en axelryckning och en fjärt. Det är ett jävla KRAV, för det är allvar nu.

Tjingeling.

Jag räknar med att hinna med att hinna med sex turer till innan utgången av april. Det blir svårt att nå målsättningen 30 gäddor, men halvvägs lär jag nog hinna. Det ska ju vara en bra huggperiod i veckan.

Ännu inte nollad på någon fisktur, men lugn - det kommer.

Efter fisket blev det filmning av DM-matchen Burträsk FF – Bureå IF på Norrvalla. Det var en riktigt sömnig match i 55 minuter, innan det plötsligt hettade till och 2-1 till BFF efter viss dramatik. 0-0 hade inte suttit skönt.

Tredje delen av dagen var vikt åt den årligen återkommande Ice Hockey Tournament i Innansjön, som genomförs varje år före ishockey-VM. Det går ut på att jag och Daniel Boström lottar grupper i NES-spelet Ice Hockey, spelar igenom turneringen och utser ett mästarlag.

Efter bläckfisken Pauls hädangång är det IHT som har varit vägledande för världens bettingsugna och de två senaste säsongerna har utdelningen varit god:

Final i Ice Hockey Tournament 2011: Sverige – Polen
Final i ishockey-VM 2011: Sverige – Finland (i Ice Hockey motsvarar Polen naturligtvis verklighetens Finland).

Final i Ice Hockey Tournament 2012: Sovjetunionen – Tjeckoslovakien
Final i ishockey-VM 2012: Ryssland – Slovakien

Finallagen har alltså stämt, men det lag som vann IHT förlorade finalen IRL. Om mönstret håller i sig kan vi avslöja att det i år blir Ryssland som slår Finland i finalen.

Vad kan jag då säga om årets Ice Hockey Tournament, som var den femtonde i ordningen? Jo, att det var min överlägset sämsta någonsin. Jag har inte fått så mycket spö sedan jag mötte Adam Stighäll i NHL’94.

Det började förvisso bra. Lotten gav mig Polen mot Sverige i första matchen och det blev seger med 7-4. I andra matchen blev jag Kanada mot Sverige och jag gick upp till 4-0-ledning. Sedan kom raset, som det alltid gör för Kanada, och jag förlorade med 8-7. Där tappade jag det psykologiska övertaget. Jag vann förvisso nästa match med Polen mot Kanada, men sedan väntade sex raka förluster.

Mitt normalt starka målvaktsarbete föll i bitar och jag släppte i snitt in nio mål per match under resten av turneringen. Jag släppte in sillmjölkeskott från blålinjen, jag passade in pucken i eget mål från mittzon och jag släppte in ett mål inom 10 sekunder varenda gång jag själv gjorde ett. Det var en parodi. Och när Bosse tar över kommenterandet och hittar bilmodeller i varenda tidsangivelse (”7:40, det är ju en Volvo!”), då vet man att han är ”in the zone”.

I förra årets turnering var det ”Bosse” som hade sex stycken ”stolpe-stolpe-ut-skott” och var vansinnig över orättvisan. I år var det jag som fick uppleva samma sak – med ränta. Efter att jag radat upp två stolpe-stolpe-ut och åtta skott i insidan av stolpen bara i finalen höll jag på att hamna i samma sinnesstämning som Johnny Pettersson när han upplever motgång i Blades of Steel.

Nu ska jag inte gnälla överdrivet mycket. Jag besegrades fair and square, men visst bävar jag inför nästa års turnering. Tänk om formsvackan håller i sig?

Hur som helst, här kommer alla resultat från Ice Hockey Tournament 2013, och om ni tror på att den blir vägledande även i år, så är det Ryssland – Finland ni ska tippa i final.

Polen – Sverige 7-4 (1-2, 3-0, 3-2)
Sverige – Kanada 8-7 (0-1, 5-3, 3-3)
Kanada – Polen 8-11 (2-2, 2-8, 4-1)

Sovjet – USA 9-7 (3-3, 3-3, 3-1)
USA –Tjeckoslovakien 9-6 (4-2, 4-3, 1-1)
Tjeckoslovakien – Sovjet 7-10 (5-3, 2-5, 0-2)

Semifinaler:
Polen – USA 7-4 (3-1, 1-0, 3-3)
Sverige – Sovjet 6-8 (2-3, 1-1, 3-4)

5:e-6:e pris:

Kanada – Tjeckoslovakien 14-7 (5-3, 3-3, 6-1)

Bronsmatch:

USA – Sverige 7-4 (2-1, 4-2, 1-1)

Final:

Polen – Sovjetunionen 11-5 (2-0, 5-1, 4-4)

Nu är det dags att slicka såren för en fullmatad vecka med fiske, tidningsarkiv, matlagningskurs, domarlöptest, museipyssel, fotbollsreportage, division 1-premiär för Burträsk FF och en mindre spelning.

Man vet aldrig om man överlever.

Det går alltid att diskutera i vilken utsträckning det är en värdemätare att träningsmatcha mot ett lag som ligger ganska exakt en division under det egna laget (det är rimligt att utgå ifrån att BFF kommer att vara ett mittenlag i ettan, liksom BODÅ kommer att vara det i tvåan).

Under färden från Kalvträsk hann jag spekulera en del runt dagens tips. Jag var inne på att BFF borde mäkta med en vinst med 3-5 måls marginal, trots avsaknad av Alice och Julia Skoglund samt en sparsamt luftad Paulina Larsson. Jag valde och vrakade mellan 4-1, 5-0 och 6-0, men till slut kom jag på att det var en träningsmatch och valde det minst förnedrande 4-1.

De vädermässiga förutsättningarna för fotboll var direkt plagierade från fjolårets hemmapremiär mot Luleå DFC: strålande sol, småkyligt och med en vind på fyra sekundmeter, som stundvis nådde närmare sex sekundmeter i vindbyarna. Typ godtagbart för spelarna. Däremot får man säga att Sörvalla är en mycket dålig arena att filma på i sol och blåst. Det är ett otacksamt tak att försöka hålla balansen på och det är ett ständigt motljus som gör att planen blir kritvit och mitt i allt det vita finns bollen…

Nåväl. Matchen drog i gång och BODÅ inledde rätt optimistiskt. Redan när vi gick in i den fjärde minuten kom dock första smakprovet på en av de stora skillnaderna mellan laget, nämligen farten. Eller… den här gången gick det egentligen inte ens undan.

Linnéa rensade från backlinjen och syrran Ida tog fast bollen en meter in på offensiv planhalva. Hon tittade upp och började jogga mot målet. Ingen back brydde sig om att jobba hemåt. Ida bröt in i straffområdet, väntade ut Ida Wikström och placerade in ettan. Japp, precis så odramatiskt var det och så ska det nämnas att BODÅ lånade Ida Wikström /Maria Wiklund varsin halvlek eftersom de egna målvakterna fått lämna återbud.

BODÅ ryckte upp sig och skapade sin enda egentliga farlighet efter 13 minuter, då en andravåg efter hörna resulterade i ett hyfsat skott ur dålig vinkel. Maria Wiklund räddade med ett baggerslag och kunde sedan roffa åt sig bollen.

BODÅ hade sedan glimtvis några guldkorn, utan att riktigt få till det. Närmast var de i 42:a minuten, då de snyggt spelade sig igenom BFF-försvaret fram till ett friläge, men 1) det blåstes av för offside, och 2) Maria Wiklund räddade ändå med en vältajmad slajdning. Nu var det inte den avslutande spelaren som var offside, men efter några repriser ser man att en offsidestående Maja Wikström tvingar BFF-backen till en rejäl omväg, vilket gör avvinkningen korrekt. Vi på östra stå har aldrig tvivlat på Jonny Norlund Andersens omdöme.

Lite sämre omdöme hade en BODÅ-back när Vendela Steinwall tog sig in till höger i straffområdet och försökte nå Ida G med ett inspel. En back kom i vägen, men duttade inte bättre än att Vendela fick tillbaka bollen och ett nytt försök. Ida Gustafsson hade redan vridit upp kroppen och kunde enkelt skyffla in Vendelas smörpassning. 2-0 i 22:a minuten och det kändes ärligt talat ganska avgjort.

Halvtid. Mål 2-0. Avslut 6-3. På mål 6-1. Frisparkar 0-4. Hörnor 0-3. Offsider 1-2.

Andra halvlek var fem minuter gammal när Ida lyfte in ett vänsterinlägg mot bortre stolpen. Paulina Larsson var där och störde Maria Wiklund med ett nickförsök, bollen ramlade ned centralt och Lisa Stenlund tryckte in 3-0.

Ytterligare fem minuter senare upprepade sig i princip samma sak. Ida spelade in bollen perfekt efter marken och Paue vinklade behärskat upp bollen i bortre hörnet. Det må se enkelt ut, men det är när de där grejerna sitter som lag vinner matcher. Minns hur BFF bara lyckades med ett sådant anfall borta mot Luleå i höstas, och hur det höll på att sluta med förskräckelse.

Men nu kan vi dra ett streck över gamla paralleller till Luleåmatcher, för enligt vad BFF visade upp idag är det inget som kommer att upprepa sig. I hemmapremiären i fjol var det en lös passning i försvaret som betydde 3-3 och två tappade poäng, men idag var det rejält tryck i tillslagen från alla fötter och det var aldrig nära att ett misstag skulle inträffa.

Ett till mål skulle också komma för att väcka min tippningsbitterhet. Med tio minuter kvar fick BFF en av sina tre frisparkar i matchen. Vendelas lyft kunde Maria inte riktigt hålla, utan bollen studsade uppe på ribban, damp ned på mållinjen och där rafsade Paue in sitt andra mål.

Jag satt och väntade på att en riktig delikatess skulle inträffa och skriva in matchen i historieböckerna. Ett inspel och ett klockrent skott i ribban, troligtvis från Lisa, var det närmaste vi kom något sådant.

Slut. Mål 5-0. Avslut 18-4. På mål 14-1. Frisparkar 3-6. Hörnor 3-3. Offside 3-3.

BFF kan vara mycket nöjda med sin match. Mot ett lag från en lägre division ska man kunna kräva a) en klar vinst, b) få skapade chanser för motståndarlaget och c) ett stabilt spel. Samtliga målsättningar uppfylldes och då ska man ha klart för sig att det finns mer att hämta. Alice saknades (fast inte så mycket) på mittfältet och i kedjan kan Ida/Paue kompletteras med Julia Skoglund. Nu hade BODÅ förvisso enorma problem att hänga med redan när Ida och Paue ökade steglängden något. Bäst funkade det i andra halvlek när båda var inne på varsin kant. Det kommer inte att bli roligt för motståndarlagen när Ida/Julia/Paue sätter fart i sommar…

BODÅ kommer säkert att klara sig bra i division 2, men idag lyckades ingen utmärka sig i mina ögon. Det kan naturligtvis bero på att jag inte har stenkoll på laget. Maja Wikström var inte så dominant som i futsalserien, men det lossnar säkert.

En allmän betraktelse som ni kan lägga på minnet i sommar: När man hör en söt röst på planen är det Vendela som vill ha boll och när man hör ett vasst ”JÄAH!” är det Ida G som vill ha boll.

För en snabb spelarkritik kan jag damma av ”MB-ligan” från 2008:

MB MB MB: Ida Gustafsson

Spelar i en helt egen liga just nu och varenda gång hon har bollen blir det livsfarligt. Två mål och två assist idag. Ganska mäktigt att se henne peta och sticka från halvplan utan att motståndarna har en chans att utmana. Nu kommer naturligtvis backarna i ettan vara betydligt raskare, men kommer det att räcka? Det blir en tuff kamp om titeln som skyttedrottning med Paue, men just nu sitter Ida med trumf på hand.

MB MB: Vendela Steinwall

Inte alls särskilt långt efter Ida kommer denna dag Vendela, som gör en alldeles charmant arbetsinsats på mittfältet. Stressar kopiöst och vinner fler närkamper än någon annan, trots den obiffiga fysiken och den redan nämnda söta rösten. Vendela ser ut att bli en jätte denna säsong, framför allt eftersom hon är en så bra passningsspelare också. Skrapar även ihop två assist. Strålande!

MB: Maria Wiklund

Maria ger ett mycket stabilt intryck och är framför allt inkörd på BFF-upplägget att snabbt sätta i gång bollen. Bollarna fördelas snabbt via Maria utan minsta mankemang. Och när det väl kommer ett läge avstyr hon allt som oftast med sin främsta specialitet – den blixtrande Wiklundska utrusningen. Gör en mycket fin parad i andra halvlek när Lisa Stenlund bara ska kruta in sitt andra mål från nära håll.

I morgon väntar ett lag från ytterligare en lägre division: Bureå IF i en DM-match på Norrvalla kl 12. Även då är jag på plats och hoppas få se ”läkar-Eva” i Bureå dirigera sina unga och ganska lätt vägande medspelare. Annars finns det viss risk att BFF kör över motståndet om de går för fullt.

Referatet från den matchen lär dröja betydligt längre än detta, men nu hade jag tänkt TRO på – eller överskatta – BFF för en gångs skull. Därför drar jag till med tipset 7-0. Lika bra att tippa målskyttar också: Paue 3, Ida 2, Julia Säll och Olivia Holm.

Over and out!

Målet för dagen var naturligtvis att få uppleva känslan av årets allra första hugg, en känsla som endast överträffas av ett VM-brons i fotboll eller en Örnvingenseger i Nymek Cup. Ett sekundärt mål var att inte paja någon wobblersked på någon av de lömska stenar som ofrånkomligen skulle komma i vägen denna dag.

Det var öppet vatten en bit bortanför stenröset och jag ankrade mig bortåt och fiskade av i ett cirkelmönster med säkra kort som Salmo, Nils-Master och RMS. Det såg länge ut att bli en resultatlös introduktion av fiskesäsongen 2013 i strålande väder, men när det återstod 20 minuter fram till två fullbordade timmar återvände jag till ”grytan” för att söka av den en sista gång.

Och efter ett kast mot ladan med 1 timme och 50 minuter fiskade kom det. Suget. Eller var det en sten? Bottenvegetation? Eller en luftgrop i vattnet? Nope, det var årets första gädda. Och fiskeåret 2013 började som fiskeåret 2012 slutade: med en OK gädda på cirka 3,15 kg (hade bara en analog våg med mig) och med en längd av 11,5 små skruvmejslar (ja, jag fick mäta gäddan med en skruvmejsel och sedan mäta skruvmejseln när jag kom hem). Inventeringen av draglådan har inte prioriterats denna vår…

My first, (not) my last, (right now) my everything.

Mamma hade beställt hem en gädda till katten, men eftersom man inte tar upp gäddor över 3 kilo fick den självklart simma tillbaka och fortsätta med sin blodigelsamling. Jag var nöjd över att ha fått uppleva fiskeårets första sug och jag ser fram emot nästa vecka, då det tydligen ska vara en bra huggperiod. Målet i april är 30 gäddor och nu fattas ju bara 29…

Därefter styrde jag kosan mot Skellefteå, där domarlöptestet på kvällen var huvudnumret. Min inledande plan var att sätta mig på Stadsbiblioteket under dagen, och sedan mot aftonen köra upp till Biltema på Solbacken, och därefter köra direkt till Kombihallen för löptestet. Det var då jag insåg att SM-final 3 var i stan och att det inte skulle finnas en parkeringsplats inom3 kilometersradie från klockan 18. Därför bestämde jag mig för att göra bort Solbacken först, och sen inta bibblan.

Solbacken gjorde skäl för sitt namn. Jag gled runt i stekande värme och inhandlade 24 stycken hyllkonsoler till TV-spelsmuseet på Biltema. Totalpris: 240 kr. Helt i min smak! Markus Lindahl talade sanning.

Efter Solbacken blev det mikrofilmsrummet på Stadsbibblan i cirka fem timmar. Efter stängning begav jag mig mot kombihallen (promenad från Eddahallen). Jag var i kombihallen en halvtimme före utsatt tid och drog i gång en omfattande uppvärmning. Genom väggarna kunde man höra att Skellefteå Kraft Arena var nära kokpunkten.

Klockan blev 20.30, inga domare dök upp och jag insåg att jag var lurad. Jag vek dock inte ned mig, utan dammade av minnesbilderna från tidigare års löptest och körde i gång. Jag minns att det skulle vara intervaller på cirka 150 meterunder 35 sekunder och sedan vila/gång tillbaka till utgångspositionen under cirka 40 sekunder. Jag minns dock inte hur många upprepningar man skulle göra, så jag körde helt enkelt 15 stycken. Eller som Olle Adolphsson skulle ha sagt:

”Jag löpte tre gånger fem
Sen gick samtliga hem”

Jag var tillbaka vid bilen och begav mig hemåt, gissningsvis precis innan den värsta karavanen från hockeyn började välla ut. Väl hemma började jag snabbt fundera över vem jag skulle skicka reseräkningen till. Sedan öppnade jag mailen och upptäckte att det hade skickats ett mail 08:55, där det meddelades att löptestet var flyttat till på torsdag. Och helt plötsligt var the laugh on me, eftersom det ändå ska kosta lite att inte ha en mobiltelefon med Internet i dagens samhälle.

På det stora hela är jag ändå nöjd med dagen. När årets första gädda har bärgats brukar flinet sitta rätt cementerat.

I morgon väntar en ny tur till stan. Träff med Folksam, Start och även uthämtning av domarkläder står på schemat. Jag tror det är i morgon jag kommer att få vänja mig vid tanken att företaget ska vara i gång åtminstone innan juni börjar. (Ja, ni börjar se mönstret nu; det senareläggs med två veckor varje gång jag nämner det).

Utöver detta blir det naturligtvis mikrofilm för allt vad veven håller. Temat just nu är BFF.

Over and shout!

Poängerna var tre till antalet:

1. Jag skulle hålla käften
2. Jag skulle hålla mina bilder, sånger och värdelösa projekt för mig själv
3. Jag skulle reflektera över a) ”varför allt Bomännen gör måste vara så jävla märkvärdigt”, och b) det faktum att jag inte åstadkommit någonting under 28 år

Jag ger inte personen fel i sak, men jag irriteras över min egen reaktion. Trots alla föreställningar om klatschiga svar på tal blir jag stum, stirrar ned i golvet och kroppen börjar lagga: andningen blir ryckig, armarna och huvudet mekaniska. Den träffsäkra kontringen uteblir. Anledningen är enkel; de få gånger ”sanningen” glimtar fram kommer den i form av en hoppspark i veka livet. Ett skynke dras åt sidan och du är chanslös.

Med anledning av detta tänkte jag att det kanske är dags att tala ut. Upprepa allt det där som jag alltid säger när någon frågar. Så lyssna noga nu, för jag säger bara det här för femhundraåttiotredje gången:

Du föds in i samhället och samhället har ett antal krav på dig, som ska ses som underförstådda: Du ska utbilda dig, du ska hitta ett jobb och du ska hitta en partner. Utbildningsvägen ska vara bestämd när du är 15 år och den ska vara spikrak utan avbrott. Ditt arbete ska helst vara av praktisk art och du ska vara beredd att jobba ända fram tills du dör. Arbetet ska helst inte ha några inslag av skapande och estetik, eftersom det är slöseri med tid. Ditt förhållande ska vara heterosexuellt, ni ska producera några barn tillsammans och efter ett antal år ska ni inte tåla åsynen av varandra.

Så långt är ni med?

Inget (eller inte så mycket) ont om denna samhällsagenda, men trots starka påtryckningar är det inte alla som kan eller vill åka med tåget. Och här kommer nu det som jag har upprepat snart sexhundra gånger de senaste åren:

Jag har ibland också drömt drömmen om fru, barn, katt, villa och ett nio-till-fem-jobb. Men samtidigt har jag alltid hävdat att det finns en klick människor som saknar den emotionella gåvan att knyta an till andra människor. Jag är en sådan. Jag var förvisso på mitt livs första dejt för två månader sedan, men analysen av den förstärkte bara det jag redan visste. Låten ”Där sitter en liten revisor” är egentligen ingen humoristisk betraktelse över min framtid, utan det är precis hur det kommer att sluta. Ensam i ett hus i Kalvträsk, knôkfullt av refuserade bokmanuskript och kassetter med visor inspelade på någon gammal bandspelare.

Men jag vill betona att ”ensam” inte omedelbart ska associeras med ”olycklig”. Jag tror jag kan sluta mina dagar rätt nöjd, efter ett liv med många tappra försök.

Familjefadern och förvärvsarbetaren Morgan Bohman är titlar som inte kommer att pryda mitt visitkort. Barnen kommer att utebli, liksom guldklockan. Jag har då två val: a) jag kan sitta och gnälla över de stängda dörrarna i resten av mitt liv, eller b) jag kan sikta på historieboken inom något annat område. Och alternativ b anser jag att jag har tagit tag i på allvar.

Och vad är då min kommentar om mina värdelösa projekt? Jo, att de flesta mycket riktigt är värdelösa – om man krasst mäter livet i pengar. Inget av de projekt som jag använder min vakna tid till har någon ekonomisk bärighet. Inget projekts slutprodukt kommer ens vara i närheten av att inbringa så mycket pengar som jag själv lägger ut under projektets gång.

Det främsta beviset är gärdsgårdsidrottssamlingen. Om jag hade brytt mig om pengar hade jag utvärderat köptroheten efter säsongen 2006, gett Västerbotten ett spikrakt långfinger och flyttat härifrån. I stället körde jag vidare och filmade sexhundra matcher till. Varför? Ja, kanske för kulturvärdet? För möjligheten att 1200 timmar västerbottnisk gärdsgårdsidrott en dag kanske ses som en skatt?

Jag hävdar att allt jag gör är för att skänka ett mervärde till Västerbotten och dess invånare. Skänka är kanske alltför ofta också det rätta ordvalet. Men det är också något som samhället måste acceptera: Alla människor kan inte åka med mainstreamtåget. Det är inte heller alla människor som drivs av pengar, utan något annat.

Några andra populära punkter:

Borde jag verkligen få jobba på Kalvträsk Handel igen, när jag i höstas ”svek” och fiskade gädda i stället? Nej, i det vanliga cyniska samhället skulle jag vara rökt, men i Kalvträsk kan man få en andra chans. Och det är jag väldigt tacksam över. Punkt.

Har jag någon rättighet till ett musikaliskt uttryck? Nej, egentligen inte. På musikestet var jag en bifigur som tog mig in på bra grundskolebetyg och jag började från grunden i en klass som i övrigt flödade av talang. Det var en konstig obalans, men mina klasskamrater accepterade mig ändå som den kuf jag var.

Igår drog jag i gång youtubeserien ”Kalvträsk Church Soirée”, där jag hellre än bra sjunger personliga favoriter a capella. Jag drog i gång den, trots att jag var medveten om att det var att ta ett rejält steg för långt. Bara för att jag kunde, liksom. Är det inte hemskt? Det är lite hemskt att jag efter tio års kamp nästan har någon sorts självförtroende inom musiken, nästan så jag inte ens mår dåligt när jag sjunger i kör.

Jag borde verkligen hålla käft, men jag känner ändå på ett märkligt sätt att jag har ett ansvar. Jag var den enda under min skoltid som företrädde visgenren, och om jag tystnar… då blir det verkligen tyst. Därför sjunger jag hellre än bra, och om det är till besvär för någon så kan jag bara bidra med en variant av världens mest kända nätuttryck: ”Om det inte passar behöver du inte lyssna igenom varenda jävla klipp jag har gjort”.

Om dagens scenario inträffat för tre år sedan vet jag vad följden hade blivit. Jag hade eldat upp mina Örnvingenstatistikblad, jag hade kastat min företagsidé i papperskorgen och jag hade börjat skeppa hem min TV-spelssamling till Burträsk igen – i vredesmod. Hade någon sagt ”gå och skjut dig, du bidrar ändå inte med någonting”, så hade jag antagligen gjort det.

Men jag har vuxit en del de senaste åren. Det är klart att mina föräldrar skäms över mig ibland (de flesta föräldrar bär nog på en förhoppning om att någon gång få säga ”Jojo, min son/dotter är minsann läkare!”) och självklart finns det de som hånskrattar bakom ryggen på mig, men jag har kommit så pass långt på vägen att sånt där inte biter lika mycket längre. En sågning som dagens förstör visserligen den dag den inträffar på, men när jag vaknar nästa morgon är jag ändå lika stark och övertygad som någonsin.

För vad vore jag egentligen utan mina projekt? Ensam? Alkoholist? Sverigedemokrat?

Vad jag kanske mest av allt vill säga i detta inlägg är att det alltid är du som äger din egen sanning. Om någon av dina icke-fans drabbas av allvarliga kramper i Jante-nerven, som för mig idag, och hävdar att du är en påträngande, självupptagen jävla idiot som bara ska hålla sin käft, då är det du som avgör om det är en sanning eller inte. För det är endast du som till fullo har tillgång till din personliga agenda. Vad andra har för problem med din agenda är deras bekymmer.

Så budskapet till eventuella drömmare och visionärer där ute måste bli detta: Så länge du när din dröm och jobbar på den finns det ingen som kan påstå att du är en förlorare. Det är när du börjar lyssna för mycket på dina motborgare, och börjar tro på vad de säger, som du har förlorat på riktigt.

Nu får ni förlåta att jag helt taktlöst rapar upp en hel låttext här, men det var den enda som berörde mig i årets melodifestival och plötsligt inser jag varför. Cred till Eric Gadd.

VI KOMMER ALDRIG ATT FÖRLORA

Varenda liten sekund
Varenda värdelös stund
Det gjorde vi till nåt stort.
Medans dom skaka på huvet
Levde vi här i nuet
Och vi drömde ihop.
Oho
Vi drömde ihop
Oho
Vi gjorde alltid nåt stort.

Dom säger att våra
drömmar är för stora
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora
Blicken mot himlen
Med lyckliga tårar
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora.
Ah-ah
Ah-ah
Aldrig att förlora
Ah-ah
Ah-ah
Aldrig att förlora

Säger vi siktar för högt
Och spänner bågen för hårt
Dom kommer aldrig förstå.
När vi hoppar från kanten
Från den svåraste branten
Är det värt alla sår.
Oho
Det är värt alla sår
Ohoo
Ni kommer aldrig förstå.

Dom säger att våra
drömmar är för stora
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora
Blicken mot himlen
Med lyckliga tårar
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora.
Ah-ah
Aldrig att förlora
Ah-ah
Aldrig att förlora
Ah-ah
Aldrig att förlora
Ah-ah
Aldrig att förlora

Fast hela världen brann
Så står vi hand i hand
Och allt vi gör är att ge
Och när dom andra tar
Så har vi allting kvar
Vi lägger oss aldrig ner.

Dom säger att våra
drömmar är för stora
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora
Blicken mot himlen
Med lyckliga tårar
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora.
Dom säger att våra
drömmar är för stora
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora
Blicken mot himlen
Med lyckliga tårar
Men vi kommer aldrig
aldrig att förlora.
Ah-ah
Med alla era fega svar
Ah-ah
Förlorar mer för allt ni tar
Ah-ah
Men vi har våra drömmar kvar
Ah-ah 

That’s all!